Lejonel

Ibland är jag på väg att falla. Tänk dig, att du ställt en penna på sin spets och förväntar dig att den ska stå så. Klart den faller. Rätt och slätt ramlar. Så känner jag mig ibland. Som om jag faller, som ett träd.

Det är när jag försatt mig själv i trans. När jag dagdrömmer så kraftigt att jag inte vet var jag är eller vad jag gör eller någonting. Jag vaknar ur mitt dagdrömmeri när jag märker att jag börjar luta åt det ena eller andra hållet. Jag förväntar mig att snart ramla på riktigt. Att jag snart ligger där på marken. Folk ropar "vad hände?" och jag svarar "jag tänkte på Bosse" eller "jag måste börja virka tofflorna snart".

Jag sitter på jobbet när jag skriver detta. Jag lutade mig nyligen bakåt och sträckte på mig. Jag tittade ut mot höghuset. Där ser jag en man som står på balkongen. Han knyter en lina i en annan lina. Han har bar överkropp och kort ljust hår. Plötsligt blir höghuset prickigt. Det är svarta skuggor som flyger upp och  ner över huset. Jag kommer på att det är fåglar som cirkulerar, och det är deras skuggor. Mannen har knutit fast linan i den andra linan. Han går in i sin lägenhet.

När jag tittar igen, tre minuter senare, är båda linorna borta.

Nä, en klunk vatten på det?