[0] - SÅ BRA VAR MADONNA
Alltså, min första skiva var Ray of Light. Jag räknar inte Smurfhits-skivorna nu, för det var faktiskt min systers skivor. Så min första skiva var en Madonna-skiva. Det var hon som fick mig att tycka att musik är bra.
På senare tid har jag känt mig relativt likgiltig inför Madonna. Efter Confessions on a dancefloor kände jag att det kanske inte var min grej riktigt. För den skivan var inte min stil. Senaste skivan Hard Candy har jag inte ens brytt mig om att lyssna på.
Men nu, när hon skulle spela i Göteborg, var jag ändå intresserad av att gå. Jag mindes min desperation när jag försökte ringa till Köpenhamn och boka biljetter via internet när hon spelade i Danmark för ett par år sedan. Mina försök var förgäves. Men nu. Nu skulle jag allt gå. Jag, mamma och syster. Madonna är min och mammas gemensamma artist. Den enda, faktiskt. (Hon gillar Orup, jag gillar Belle&Sebastian).
Så där satt vi. Den åttonde augusti, på Ullevi. Solen hade värmt upp Göteborg och kvällen var ljummen. Madonna kom in på scenen. Jag blev starstruck. Jag tyckte att det var fantastiskt. Hon är en häftig kvinna.
En recensent i Expressen, tror jag det var, dissade Madonnas version av La isla bonita, som inspirerades av folkmusik från Balkan, samt Doli doli som de spelade sen. Jag förstår inte varför. Det var ett jättetrevligt inslag. Jag tyckte att La isla bonita blev vacker, och det är kul att se att hon har inspirerats av Gogol Bordello, som hon spelat just La isla bonita med tidigare.
Madonna var alltså bäst. Och jag ska erkänna att jag nästan började gråta när hon spelade Frozen.
En kul grej: jag hade bokat bussbiljetter klockan 23.25 för jag hade inte hört något om ett förband och trodde att Madonna skulle börja sjunga klockan åtta och sluta två timmar tidigare. Jag hade fel. Men biljetterna var ombokningsbara och jag och mamma rusade till Scandic för att boka om biljetterna. Klockan ett åkte vi istället. Klockan ett. Vi skulle vara framme i Jönköping 2.55 istället för ett. Det var inte okej. Men, något som var fruktansvärt okej, och helt fantastiskt, var att min übersöta pojkvän väntade på oss vid busstationen. Han stod där, väntade och hade med sig tre tröjor till tre trötta och frusna flickor. Tre tröjor! Sen vandrade vi hemåt i natten.
På senare tid har jag känt mig relativt likgiltig inför Madonna. Efter Confessions on a dancefloor kände jag att det kanske inte var min grej riktigt. För den skivan var inte min stil. Senaste skivan Hard Candy har jag inte ens brytt mig om att lyssna på.
Men nu, när hon skulle spela i Göteborg, var jag ändå intresserad av att gå. Jag mindes min desperation när jag försökte ringa till Köpenhamn och boka biljetter via internet när hon spelade i Danmark för ett par år sedan. Mina försök var förgäves. Men nu. Nu skulle jag allt gå. Jag, mamma och syster. Madonna är min och mammas gemensamma artist. Den enda, faktiskt. (Hon gillar Orup, jag gillar Belle&Sebastian).
Så där satt vi. Den åttonde augusti, på Ullevi. Solen hade värmt upp Göteborg och kvällen var ljummen. Madonna kom in på scenen. Jag blev starstruck. Jag tyckte att det var fantastiskt. Hon är en häftig kvinna.
En recensent i Expressen, tror jag det var, dissade Madonnas version av La isla bonita, som inspirerades av folkmusik från Balkan, samt Doli doli som de spelade sen. Jag förstår inte varför. Det var ett jättetrevligt inslag. Jag tyckte att La isla bonita blev vacker, och det är kul att se att hon har inspirerats av Gogol Bordello, som hon spelat just La isla bonita med tidigare.
Madonna var alltså bäst. Och jag ska erkänna att jag nästan började gråta när hon spelade Frozen.
En kul grej: jag hade bokat bussbiljetter klockan 23.25 för jag hade inte hört något om ett förband och trodde att Madonna skulle börja sjunga klockan åtta och sluta två timmar tidigare. Jag hade fel. Men biljetterna var ombokningsbara och jag och mamma rusade till Scandic för att boka om biljetterna. Klockan ett åkte vi istället. Klockan ett. Vi skulle vara framme i Jönköping 2.55 istället för ett. Det var inte okej. Men, något som var fruktansvärt okej, och helt fantastiskt, var att min übersöta pojkvän väntade på oss vid busstationen. Han stod där, väntade och hade med sig tre tröjor till tre trötta och frusna flickor. Tre tröjor! Sen vandrade vi hemåt i natten.
0 Kommentarer:
Trackback